!!!!!

Välj inte bort dina barn!
26 mars, 2012 in Okategoriserade
36 Votes



Ni gör ju det!

”Nej, inte jag!” säger ni.

”Jo, det gör ni!” säger jag.

När ni säger att:

”Om du inte vill träffa min fru/sambo/tjej/man så får du inte träffa mig heller! Vi hör ihop – vi är som ett paket – så mig och Kajsa/Kalle eller inte alls! Vad väljer du?”

Självklart ska du välja att träffa din tonårsdotter eller tonårsson (för det är ofta de som ”säger ifrån”) trots att hon/han inte vill träffa din nya tjej/man!

Självklart!

Självklart ska du visa att ditt barn är det viktigaste av allt!

Självklart!

Barn behöver tid på sig att anpassa sig till nya förhållanden.

De vuxna kräver ibland att barnen på bara ett par år ska anpassa sig till skilsmässan, flyttarna, nya partners och dessutom ska de vara trevliga och glada!

Vad kräver ni av era barn egentligen??



En sund och normal reaktion på när ens föräldrar ska skiljas/skiljs är att sörja det som inte längre finns – att marken de stod på rycktes undan från deras fötter.

Sorgen är olika i olika barn beroende på ålder, och allt möjligt annat. Barn måste få TID att sörja och hantera att mamma och pappa inte kommer att leva ihop längre. De behöver också få TID på sig att förstå hur verkligheten därefter ska se ut, för dem, och för föräldrarna.

Hur lång tid beror på vad det är för barn, men jag brukar säga att man ska låta barn få 1 år på sig att ”landa” i det nya.

Sen har vi allt det andra….

Ibland har vuxna verkligen ingen alls förmåga att sätta sig in i hur det är att vara barn, och ändå har ni varit barn själva!

Berättelsen om Stina

Stinas mamma och pappar skilde sig för några år sedan. Stinas mamma bodde kvar med Stina i radhuset, men pappa flyttade iväg, 12 mil bort, för han ville bo i Stockholm ”äntligen!”. Stina undrade inom sig varför pappa valde att flytta så långt bort, för hon älskar sin pappa och ville att han skulle bo nära, så hon kunde bo varannan vecka, men pappa ville ”vara fri!” och ”bo i Stockholm!”. För det hade han aldrig gjort.



Så Stina fick träffa pappa, i hans ungkarlslya, varannan helg. Det var okey. Men Stina längtade och saknade pappa hela tiden däremellan. Hon berättade för mig att egentligen var hon ”pappas flicka” och hur kunde han då flytta så långt bort?

Så träffade pappa Anna. Anna blev snabbt gravid och de flyttade ihop i en större lägenhet i Stockholm. Stina fortsatte åka dit varannan helg, men kände sig ”utanför” och som om hon trängde sig på, när hon var hos pappa och Anna.

Så föddes lilla Molly. Stina tyckte att pappa och Anna var ”överdrivna” med hur de var mot Molly. Hon var ju söt och så, men Stina tyckte att hon helt glömdes bort. Hon fick inte komma och hälsa på lika ofta längre, för Anna var så trött….

…och om Stina var förkyld, eller bara lite snorig, fick hon absolut inte komma, för Molly kunde bli smittad.

Ibland kunde det gå 2 månader mellan mötena med pappa.

Så fick hon veta att Anna och Pappa skulle flytta till Annas hemstad, som låg ännu längre bort. Pappa berättade detta glatt, att han fått ett bra jobb, att de köpt ett stort hus, där Stina skulle få ett eget rum…

De flyttade.



Nu skulle Stina åka till pappa och Anna en gång i månaden, för att åka så långt varannan helg var för dyrt. När Stina kom till Annas och pappas hus hade de gjort iordning ett litet rum till Stina – det minsta i huset – och Molly hade det största, för hon måste ju få plats med alla sina leksaker. Och Stina var ju ändå där så sällan.

”Men om jag skulle vilja BO där då, hela tiden? Skulle jag få det då? Och vilket rum skulle jag få då?” frågade Stina mig…

Stina berättade att hon mest satt vid datorn när hon hälsade på i familjen. Anna klagade till Stinas pappa att Stina var så ”lat”. Anna tyckte att hon skulle tvätta, städa och plocka undan efter sig, men Stina förstod inte varför. ”Jag bor ju inte här! Jag hälsar ju bara på, jättesällan!” fräste hon då irriterat. Pappa sa att hon var en del i familjen, och Stina tänkte att ”det har jag inte varit sedan du flyttade, pappa!” men det vågade hon inte säga.



Stina hälsade på mer och mer sällan. Den enda anledningen till att hon skulle hälsa på var ju att hon saknade sin pappa och ville träffa honom, men han envisades med att Stina skulle umgås med ”hela familjen” och krävde att Stina skulle ”vara en del i familjen”, som hon inte var, så hon gav upp.

Hon gav upp sin älskade pappa!

Och pappa tänkte att ”Nu är hon tonåring och då vill hon ju inte åka hit förstås. Hon vill väl vara med sina kompisar!” Han sa till Stina att han förstod om hon inte ville komma, men Stina blev då ledsen över att han inte förstod, och egentligen hade hon velat att han skulle sagt att han längtade och skulle vilja att hon kom oftare.

Stina tänkte att Anna tyckte att det var skönt att Stina inte kom så ofta, för de bara tjaffsade ändå, om slängda blöta handdukar på golvet och icke-bortplockad disk….

………………………………………………..

Det här är bara EN av alla de pappor/mammor som inte tror att de ”valt bort sitt barn”….

Det här är bara EN av de pappor/mammor som tror att de haft ”bra kontakt” med sina barn efter skilsmässan…

Det här är bara EN av de pappor som inte förstår hur viktiga de är!

Och att man inte kan ”välja bort” ett barn.

För barnet går sönder lite grann – inuti.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0